I mitt vittnesmål försöker jag ge en översiktlig bild över min bakgrund samt hur mitt liv har gestaltat sig under långtidsarbetslösheten, men också efter den 1 oktober 2025 då beslutet om sänkt aktivitetsstöd trädde i laga kraft. Detta för att ge dig och andra en insyn i hur det kan vara att leva på marginalen i dagens Sverige, vilket jag redan gjort under åtskilliga år i sviterna av bland annat ett utmattningssyndrom. Inalles är det en ganska lång historia, men jag vill ändå berätta den för att som sagt ge en rättvisande bild av vem jag är och vad jag har varit med om.
Min bakgrund (1965–2019)
Sextiotalist och uppvuxen i en liten arbetarfamilj i en mindre västgötsk ort.1 Tog skolan seriöst och fick skapliga betyg från högstadiet, vilket förde mig till 4-årigt tekniskt gymnasium. Kom därifrån med bra betyg samt ett prisbelönat examensarbete som förevisades i 1985 års upplaga av Utställningen unga forskare i Stockholm. Efter elva månaders värnplikt styrdes kosan till Mälardalen och ett jobb som maskinkonstruktör på ett större företag i energibranschen, ett jobb som sedermera övergick alltmer till intern IT-support. Stannade kvar där i elva år samt hade därefter ett par anställningar vid mindre ingenjörsföretag innan jag vid milleniumskiftet valde att växla spår genom att börja plugga på det beteendevetenskapliga programmet efter uppsägning på grund av arbetsbrist.
Hade vid den tidpunkten i livet två barn i låg- respektive förskolestadiet som bodde hos mig växelvis, var av det yngsta hade särskilda behov. I den av byråkratin tilldelade rollen som umgängesförälder var det en rejäl utmaning att få CSN-pengarna att räcka till det nödvändigaste, så när jag under den femte terminen fick ett jobberbjudande från lärosätet efter en väl genomförd tentamensuppgift kunde jag inte gärna tacka nej. Det mynnade ut i två 25-procentiga tjänster, en som amanuens och en som forskningsassistent, medan jag parallellt pluggade på heltid genom att slutföra kandidat- och påbörja magisternivån. Detta skulle visa sig lägga grunden till det som komma skulle året därpå.
Den 11 januari 2005 gick jag så in i den beryktade väggen i form av ett fundamentalt utmattningssyndrom; precis då jag som bäst skulle kunna återställa min ekonomi till en mera rimlig nivå för en 40-åring med barn. Hade vid den tiden en projektanställning som forskningsassistent på en FoU-enhet, det vill säga en tillfällig anställning som kom att ligga mig i fatet eftersom anställningen då kunde löpa ut under pågående sjukskrivning. Att vara sjukskriven och samtidigt arbetssökande, det gick inte an enligt familjeläkarens direktiv. Så med en konstaterad mycket instabil 25-procentig arbetsförmåga skulle jag stå 100 procent till arbetsmarknadens förfogande. Det var förstås minst sagt en traumatisk tid på flera plan samtidigt, men så småningom fick jag rehabiltering och arbetsträning samt blev återanställd på lärosätet med hjälp av lönebidrag.
År 2011 fick jag emellertid diagnosen Bechterews sjukdom, vilket är en reumatisk ryggsjukdom. 2 Tillsammans med utmattningen som skäl fick jag därför 25 procents sjukersättning år 2014. Min bedömda arbetsförmåga har prövats i praktisk bemärkelse flera gånger under perioden 2008–2019 som återanställd projektassistent vid det förut nämnda lärosätet, och uppgår till ca 60 procent.
Långtidsarbetslösheten (2019–2025)
Av familjeskäl blev jag återvändare till Västergötland på senhösten 2019. En dålig timing skulle det visa sig. Främst för att jag saknade sociala kontaktvägar på den nygamla bostadsorten, då jag hade levt i förskingringens Mälardalen i mer än tre decennier och dessutom under så lång tid varit socialt hämmad på grund av kvårstående men efter ”väggen”. Jag såg mig därför nödd att främst ty mig till Arbetsförmedlingen för stöd i jobbsökandet.
Samma höst omorganiserades dock myndigheten efter beslut av den då socialdemokratiskt ledda regeringen om att lägga ned ett större antal av förmedlingens kontor runt om i landet.3 4 Så mina första kontakter med handläggare på Arbetsförmedlingen präglades till stor del av deras oro och frustration samt vid ett tillfälle av totalt IT-kaos.
Väl inskriven i stöd- och matchningsåtgärd hann jag med att träffa ledaren vid tre tillfällen och de övriga deltagarna vid ett enda tillfälle. Vid det tredje tillfället klagade han på halsont och lite hosta, men vi genomförde ändå mötet som vi hade bokat in på hans arbetsrum. Två dagar senare stod det klart att han hade testat positivt för covid. Om jag minns rätt var det i mars månad 2020, vilket innebar att han blev den första i min omgivning som insjuknade under pandemin. Efter ett par-tre veckors sjukskrivning återkom han per telefon för att boka in ett nytt möte, men snart därefter meddelades att han återinsjuknat och därför försvann på oviss tid.
Flera månader senare återupptogs stöd och matchning, men då i storgrupp på distans och med en annan utförare; vill minnas att det var hösten 2020. Under 2021 upprepades insatsen med en ytterligare ny utförare utan något nämnvärt resultat, innan jag beslutade att plugga under 2022 — främst projektledning respektive arbetsledning. Våren 2023 tilldelades jag så en Sius-konsulent för ett ökat stöd i jobbsökandet, vilket framför allt inriktades mot de många myndigheter som finns i närmaste storstad. Efter en relativt hurtig start rann dock den insatsen alltmer ut i sanden.
Två år senare fick jag en ny sådan konsulent mig tilldelad, men det skulle dröja ända till januari 2026 innan vi träffades för första gången. Ännu en gång en hurtig start som verkar lovande, men i skrivande stund jag hyser inga större förväntningar även om jag förstås hoppas på det bästa. Och parallellt söker jag förstås kontinuerligt arbete på egen hand, så som sig bör. Till dags dato handlar det om ca 400 jobbansökningar, vilka har resulterat i två telefonintervjuer och några stycken tester — men inget jobb. Därutöver har jag med egna pengar genomgått tester till lokförarutbildningen, men blev underkänd i den avslutande stresstesten.
Något av det jag tror främst talar emot mig utifrån ett arbetsgivarperspektiv är åldern, den begränsade arbetsförmågan som gör att jag inte kan arbeta heltid och därtill att jag behöver viss anpassning av arbetsmiljön (helst eget eller delat rum, inte kontorslandskap) samt det tidsmässiga gapet i mitt cv — av ovan angivna skäl. Jag vill inte skylla på dessa faktorer, men helt visst kan jag inte heller helt bortse från dem. För otvetydigt har de en betydelse för svårigheterna att återetablera mig på arbetsmarknaden.
Livet efter den 1 oktober 2025
Så hur förändrades mitt liv efter det fatala datumet?
Till att börja med blev det en chock att läsa utbetalningsbeskedet i november månad: tre tusen kronor netto mindre än tidigare, vilket redan var på en låg nivå (från ca 10 500 till 7 500 kr/mån). I december sänktes stödet ytterligare en tusenlapp. Hade jag varit beroende av endast aktivitetsstödet så hade situationen blivit totalt ohållbar, det förstår vem som helst.5 Då hade stegen med all säkerhet styrts mot närmaste socialkontor för ansökan om ekonomiskt bistånd, men för att få något sådant hade jag med all sannolikhet behövt avyttra min 16 år gamla bil. En bil som jag är starkt beroende av då jag bor på landsbygden med fem kilometer till närmaste buss- och tågförbindelse.
Hur som helst har jag fått skära ned ännu mer än tidigare på mina livsomkostnader, från en redan låg nivå. Exempelvis har jag sett mig tvungen att avyttra två kära huskatter, vilka egentligen hade behövts för att hålla beståndet av möss och sorkar i schack i och omkring huset. Har i större delen av livet haft ytterst få prenumerationer/abonnemang, men har nu fått säga upp en AI-tjänst. De enda som idag finns kvar är mobiltelefonens kontantkort samt fillagring i molnet.
Har därtill sänkt innetemperaturen i min lilla stuga från 1930-talet till nominella 17–18 grader under vintertid, vilket tvingar mig att ha flera lager kläder samt keps på mig till vardags — underställ och dubbla strumpor inräknat. För att ytterligare sänka energiförbrukningen i dessa dyrtider och därmed levnadskostnaderna har jag sett mig tvungen att bo växelvis hos min gamle far. Lagar mat gör jag en gång i veckan och då blir det lunchlådor som räcker veckan ut — middag har jag slutat äta. En maskin tvätt blir det varje söndag då elenergin oftast är som billigast.
Pensionssparande är bara att fetglömma, tillika annat regelbundet sparande. Enda undantaget är ett par hundralappar per månad som jag sätter in på mitt barnbarns fondsparande inför framtiden. Klädesplagg har jag inte handlat de senaste tre åren, även det från en låg tidigare frekvens och det lär knappast bli oftare framöver.
Ja, ungefär så ser mitt liv i korthet ut idag som långtidsarbetslös. Med andra ord, jag lever så snålt och anspråkslöst som jag bara kan. Det kan låta som ett helt och hållet rationellt konstaterande, men bakom det döljer sig mycket oro men också ilska över sakernas tillstånd. För visst borde Sverge kunna bättre än så här!
Hur ser ditt eget liv ut?
Fotnoter
- Fadern metallarbetare inom bilindustrin och modern vårdbiträde inom äldreomsorgen, båda med endast sexårig folkskola bakom sig.[↩]
- Utöver utmattningen har ryggbesvären och med dem sömnbesvär följ mig sedan drygt 40 år efter en trafikolycka som 18-åring, vilket förstås också kan ha lagt en grund för utmattningen. För kännedom används Bechterews sjukdom inte längre som diagnos inom sjukvården, utan har ersatts med diagnosen ankyloserande spondylit.[↩]
- Till socialdemokraternas försvar bör påtalas att den budget de hade att förhålla sig till var till stor del påverkad av oppositionen, i och med det så kallade januariavtalet.[↩]
- Enligt beslutet skulle 130 av 242 lokala kontor rationaliseras bort under 2019–2020, vilka skulle ersättas av lokal samverkan med andra myndigheter och digitala distansmöten. Totalt 4 500 av de 13 400 anställda varslades. Läs mer på SVT:s webbplats.[↩]
- Ekonomin räddas av sjukersättningen och genom den bostadstillägget, samt att jag inte har några skulder.[↩]
Bli först med att kommentera