Fyllde 47 år för en vecka sedan, är utbildad civilingenjör och trebarnspappa. Jag kom till Sverige från Iran 2005 som flykting. Sverige blev mitt nya hem — landet där jag utbildade mig vidare, lärde mig språket, pluggade och arbetade hårt. Gjorde rätt för mig. I över tio år arbetade jag på stora teknikföretag. Jag var uppskattad, levererade resultat och betalade skatt. Jag trodde att det skulle räcka.
Sedan kom arbetsbristen. Ett möte. Ett handslag. Ett ”tyvärr”. På några minuter var allt det jag byggt upp borta. Inte min kompetens – men min plats i livet.
I dag bor vi i Norrland. Min fru arbetar som undersköterska inom äldreomsorgen. Hon sliter fysiskt och emotionellt varje dag. Jag lever på aktivitetsstöd. Efter sänkningen den 1 oktober 2025 räcker våra gemensamma inkomster inte längre till. Inte ens nära. Varje räkning är en påminnelse om hur snabbt ett tryggt liv kan förvandlas till en fråga om överlevnad.
Vi har två barn i tonåren och en ”sladdis”. De märker mer än vi önskar. Samtalen vid middagsbordet har blivit försiktigare, mer ängsliga. Både deras och våra egan drömmar skjuts alltmer upp. Skuld och skam smyger sig in i vardagen, trots att ingen av oss har gjort något fel.
Vi har lagt ut huset till försäljning. Inte för att vi vill, utan för att vi måste. Men vem köper på den här marknaden? Och vart ska vi ta vägen om det säljs? Hyresrätter finns knappt. Köerna är långa. Alternativen få. Allt pekar mot samma fråga: måste vi lämna orten för att jag ska få jobb? Riva upp barnens liv, lämna deras vänner, deras trygghet? För vilken gång i ordningen?
Jag vill inget hellre än att jobba. Jag har kompetensen, erfarenheten och viljan. Men i stället sitter jag fast i ett ekonomiskt ingenmansland där aktivitetsstödet inte ger trygghet och där varje månad urholkar både självkänslan och framtidstron. Har sökt över 500 jobb, även långt bort, men har bara fått komma på sju intervjuer. Men det har alltid till sist runnit ut i sanden… Hur svårt kan det vara? Beror det på mitt namn? Min ålder? Min etniska bakgrund? Att jag har familj?
Jag kom till Sverige för här fanns en större säkerhet men också möjligheter. I dag är det ett annat land. Vi lever med ständig osäkerhet och rädsla. Inte för att vi står utanför samhället – utan för att vi gjorde allt rätt, och trots det föll vi ut. Det känns rätt motigt nu, om jag ska vara ärlig. Riktigt motigt.
Bli först med att kommentera