Jag är 44 år, ensamstående mamma till två tonårsbarn på 12 och 15 år. Jag bor i Mellansverige och lever i dag på aktivitetsstöd. Varje månad är ett ekonomiskt pussel där bitarna långt ifrån räcker till.
Jag är utbildad sjuksköterska och har arbetat större delen av mitt vuxna liv inom vården. Under de senaste sju åren har jag drabbats av utmattningssyndrom vid flera tillfällen. Kroppen sade ifrån långt innan systemet sa upp mig. Till slut fanns inget kvar att ge – varken till patienter, arbetsgivare eller mig själv.
Mina familjeläkare vägrar sjukskriva mig. De behöver en arbetsgivare för att kunna upprätta en rehabiliteringsplan. Men jag är arbetslös. Utan jobb – ingen sjukskrivning och ingen rehabilitering. Utan rehabilitering – inget jobb. Jag faller mellan stolar som står alldeles för tätt för att någon ska vilja se springan.
I dag försöker jag bygga upp min hälsa igen, men ekonomin tillåter ingen verklig återhämtning. Aktivitetsstödet täcker knappt det nödvändigaste. Mat, hyra och barnens behov går först. Jag själv kommer sist. Oförutsedda utgifter finns inte i min vardag – de utlöser kriser. De tvingar mig att ta emot pengar från mina föräldrar, vilket för mig är direkt kränkande utifrån den situation som jag befinner mig i.
Det som gör mest ont är inte min egen situation, utan att se hur mina barn anpassar sig. De frågar inte längre. De vet redan svaret. Jag skäms över något som aldrig borde vara ett individuellt misslyckande: att bli sjuk av att arbeta för andra.
Jag ser ändå på framtiden med försiktig envishet. Jag vill arbeta igen. Jag vill bidra med min kompetens och min erfarenhet. Men jag behöver tid, trygghet och rimliga villkor för att ta mig dit. Ett samhälle som säger sig värna arbete och hälsa måste också ta ansvar när människor går sönder – även när de råkar vara arbetslösa när det sker. Efter den 1 oktober 2025 har systemet blir ovärdigt — Sverige har blivit ovärdigt!
Bli först med att kommentera